Med hjälp av flyganfall, kontrollerade explosioner och bulldozers så håller Gaza på att jämnas med marken. Det lilla som finns kvar är än alltmer krympande “humanitär zon”, som även den blivit en skjutbana där svält och sjukdom härjar fritt. Den Israeliska militären gör inte skillnad på civila och militära mål. Den faktiska dödssiffran av allt detta kommer inte kunna fastställas på flera år - om någonsin. Samtidigt som allt detta sker så passar Israeliska bosättare på att roffa åt sig mer land på Västbanken. Det finns inget tvivel: Palestinier i mellanöstern har tvingats bli ett folk i flykt, påväg mot total utrotning och fördrivning.

Nu när Netanyahus regim förbereder sig för ännu en eskalering så verkar det som om ingenting kommer stå i vägen för hans plan att skapa ett “Stor-Israel”. Kosta vad det kosta vill i människoliv. Varningar ifrån människorättsorganisationer och mellanstatliga organisationer om hur desperat situationen är har alla ignorerats. Protester och demonstrationer, inte bara i Israel och Palestina utan över hela världen, har bemötts med repressioner. Varken sanktioner, handelsförbud och bojkotter har lyckats sätta stop för den militära och ekonomiska belägringen. Att ha den fortfarande dominerande supermakten USAs godkännande är värt mer än allt det. Det är med detta i åtanke, och med en förhoppning att kunna sätta stop för slaktandet, som många har vänt sig till Folkmordskonventionen, en produkt av den så kallade “regel-baserade” efterkrigs ordningen i världen.

"Internationell lag … brukar definieras som dom normer som reglerar förhållande mellan stater, tagna i sin helhet. … Men det som saknas i denna formella, tekniska definition är så klart alla indikationer på den historiska karaktären, dvs klasskaraktären hos den internationella lagen. Det är uppenbart att den borgerliga rättsvetenskapen antingen medveten eller omedvetet försöker fördunkla detta klasselement. … Även de överenskommelser mellan kapitalistiska stater som verkar ämnade för allmänintresset är, i verkligheten, för alla deltagare ett sätt att envist skydda de egna specifika intressena, förhindra expansion av rivalens inflyttande, stoppa motståndarens erövranden, dvs att på ett eller annat sätt fortsätta samma kamp som kommer finnas så länge kapitalistisk konkurrens finns." (Evgeny Pashukanis, Internationell lag, 1925)

Det första moderna försöket att lägga fast regler för krig kommer ända från det trettioåriga krigets slut (vid den tiden Europas blodigaste krig). Det är inte en slump att dessa regler skrevs av Holländaren Hugo Grotius, en medborgare i ett av de (avancerade) merkantilistiska staterna som kunde gynnas mest av dem. Men Grotius förslag togs inte på allvar förrän vi nått den imperialistiska epoken. De tidigare seklens “kabinetts” krig blev vid denna tid allt mer våldsamma och några av dem mer juridiskt besinnade satte som mål att skapa ramverk för mer “humanitär” krigsföring. 1901 förespådde Winston Churchill att “folkens krig kommer att vara värre än kungarnas” (i enlighet med detta förespråkade han senare användningen av kemiska vapen emot “ociviliserade stammar” som Afghanerna i brittiska raj och Kurderna i Irak). Imperialistiska krig innebar nu mobiliseringen av en hel befolkning emot en annan samt bruket av erans allra dödligaste teknologier - mördande på industriell nivå. I detta sammanhang, i och med återupprättandet och föreningen av flera olika nationalstater under 1800- och 1900-talet, så tog detta ofta uttryck i massakrer för att förmå vissa nationaliteter att lämna territorierna och skapa mer etniskt homogena samhällen. Haag och Geneve-konventionerna försökte etablera “krigets regler” för denna nya era. Många av dessa lagar bröts senare under första och andra världskriget, men de lade grunden för förbudet på vissa handlingar, som klassificerades som “krigsbrott”, “Brott emot mänskligheten”, “aggressionsbrott” och “folkmord” – ett begrepp som myntades av den polsk-judisk advokat vid namn Raphael Lemkin som förlorade nästan hela sin familj under förintelsen – som kom att anses vara “brottens brott”.

Folkmordskonventionen, som på ytan var skriven för att förebygga och straffa “handlingar som begås med avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, ras eller religiös grupp” blev oundvikligen själv utgångspunkt för imperialistisk rivalitet. Skriven på sådant sätt att den gynnade de allierade i att kunna åtala de besegrade axelmakterna utan att dra in sig själva (Hiroshima, Nagasaki, Dresden, Katyn, etc.), var de underliggande principerna redan från början menade att appliceras selektivt. Idag används de av rivaliserade kapitalistiska fraktioner för att fördöma motståndarens “brott” och därmed för att rättfärdiga sina egna. På detta sätt har rysk propaganda framställt invasionen i Ukraina som en förebyggande åtgärd för att stoppa “folkmord på rysktalande” i Donbas området, medans Israelisk propaganda beskrev invasionen i Gaza som självförsvar emot “folkmords-handlingen” den 7 Oktober.

Även inom de borgerliga juridiska världen har frågan höjts om Folkmordskonventionen i sin nuvarande form är kapabel nog för att utföra sina ändamål. Under 70-årsdagen av fördraget i 2018 så pekade FN-tjänstemän själva på att hur “aldrig mer” har blivit till "gång på gång” och hur de internationella samfundet har “misslyckat att beakta varningssignalerna och varit långsam i att fatta snabba och avgörande beslut”. Vissa stater har inte heller skrivit under fördraget, men även av dem som har gjort det, bryter några ändå mot det. Om fördraget historiskt sett har misslyckats med att stoppa de handlingar det själv definierade som folkmord, är de juridiska, politiska och moraliska striderna om att klassificera fasorna i Gaza som folkmord sannolikt en pyrrhusseger. Det enda “botemedel” som den kapitalistiska stater känner till är ekonomiska sanktioner eller militär intervention. Vi har sett förut att för stater med tillräckliga resurser utgör det förstnämnda inget olösligt problem (de kan alltid vältra över notan på arbetarklassen). Och vad gäller det senare – vilka stater skulle vara beredda att ingripa mot en kärnvapenmakt som Israel, som dessutom har USA:s stöd, och vad skulle konsekvenserna bli? Rättsprocesser i efterhand mot de som anses vara ansvariga för det värsta av våldet är det mest sannolika scenariot (men fram till och med idag så har andra länder bland annat USA, Ryssland, Kina, Israel, Libyen och Qatar alla valt att inte ratificera fördraget som upprättade Internationella brottmålsdomstolen). Och i vilket fall som helst, kommer det inte att återuppliva de som har dött eller att förhindra att andra personer råkar ut för samma öde.

Varför har Folkmordskonventionen varit så ineffektiv när det kommer till att förhindra folkmord? Ramverket syftar till att dra gränsen för vad som är och inte är tillåtet under krig. Dock, i den imperialistiska eran finns det en tendens för konflikter att bli totala krig, där både konstant kapital (produktionsmedel) och variabel kapital (arbetskraft) blir “legitima” måltavlor. I kontexten av redan existerande etniska och nationella motsättningar – några av vilka går tillbaka till för-kapitalistiska stam- och kolonialtider – ökar sannolikheten för att grymheter sker, och det finns en ständigt närvarande möjlighet att folkmords-handlingar begås, både av statliga och icke-statliga aktörer. Dessutom är imperialistiska krig nästan aldrig konflikter mellan jämnstarka parter, där de som är involverade följer internationella krigsregler. Kapitalismen är ett rovlystet system, den har inte utvecklats jämnt över världen, och därför finns imperialistiska centra och kapitalistiska periferier. De senare utgör ofta slagfälten för de förras intressen, vilket gör konflikterna asymmetriska. Inte förvånande då att, utöver Palestina och beroende på vilka internationella organ man frågar, folkmords-handlingar också pågår i Sudan, Nigeria, Ukraina, Afghanistan, Syrien, Nordkorea, Myanmar, Bangladesh, Indien, Kina, Etiopien och Kongo. Man kunde tro att massmediernas utveckling hade gjort det lättare än någonsin att exponera grymheter för allmänheten. Vietnamkriget var det första och på vissa sätt det sista tv-sända kriget, då stater sedan dess funnit olika lösningar för att undgå öppenhet. Under krigen i Persiska viken, Afghanistan och Irak praktiserades inbäddad journalistik, där reportrar knöts till militära enheter och belades med restriktioner kring vad de kunde rapportera. I dagens Gaza är de enda inbäddade journalisterna de som Netanyahus regim godkänner – resten är helt enkelt ytterligare mål för Israels militär. Samtidigt översvämmas sociala medier av desinformation av alla slag, där stater spenderar miljontals på att skapa nätbaserad propaganda.

Inför det imperialistiska egenintresset – den verkliga drivkraften bakom den kapitalistiska världsordningen – blir rop på internationell rätt som ett skrik i öknen. Oavsett om man kallar det folkmord, etnisk rensning, massaker, slakt eller något annat, förändrar det inte verkligheten: den utrotning och fördrivning som sker på marken. För internationalister är alla imperialistiska krig, oavsett om de anses vara ”lagliga” eller ”olagliga” enligt internationell rätt, ett ”brott mot mänskligheten”. Alternativet som mänskligheten står inför är detsamma: antingen kommer de nuvarande konflikterna återigen tillfälligt att ersättas av en imperialistisk fred, som ett förspel till ännu mer destruktiva och blodiga krig i framtiden – eller – genom en arbetarledd revolution, som en upptakt till att omvandla en värld uppdelad i stridande nationalstater till ett globalt samvälde, där krig hör det förflutna till.

Synen på en försvarslös befolkning som gradvis slaktas, utan påföljder, av en regim beväpnad till tänderna har med rätta väckt moralisk indignation över hela världen. Men det enda verkliga sättet att sätta stopp för folkmord är att sätta stopp för det system och de sociala relationer som oundvikligen föder det. Som arbetare förblir vi maktlösa inför detta förfall in i kapitalistisk barbari tills det finns en verklig klassrörelse som kan påtvinga sina intressen på världens krigshetsare, utsugare och förtryckare.

-- Communist Workers’ Organisation _

19 augusti 2025

== Fotnoter:

Bild: Jaber Jehad Badwan (CC BY-SA 4.0), https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Images_of_war_23-25_from_Gaza,_…