USA:s och Israels attack mot Iran inleddes kl. 09.45 IRST (01.15 EST) den 28 februari 2026. Motiven är välkända. De härrör från Khameneis regims vägran att acceptera Trumps krav på en förhandlingslösning på krisen och det faktum att interventionen, som redan hade planerats (annars är den enorma utplaceringen av militära styrkor, inklusive två hangarfartyg vid inloppet till Hormuzsundet, oförklarlig), syftade till att stödja den inhemska oppositionen mot Teheranregimen och därmed främja dess störtande. Faktum är att ett störtande av regimen alltid har varit en oundviklig prioritet för både Washington och Tel Aviv. Detta problem ligger till grund för den mer än tio år långa kampen mellan de två allierade imperialismerna för att förhindra Teheran från att skaffa kärnvapen och ballistiska missiler. Således är målen, precis som i tolvdagarskriget i juni förra året, fortfarande de tre platser där iranska uranankriknings-anläggningar sägs vara gömda. Men hade dessa inte redan neutraliserats fullständigt, enligt Trumps triumferande uttalanden i juni förra året? Så något annat måste läggas till som skäl bakom denna andra attack. Detta något måste sökas i ett bredare geopolitiskt sammanhang, ett som skulle kunna leda till mer långtgående krigsscenarier.

För det första skulle attacken, som förutsagt och beräknat, tvinga den iranska regimen att svara och hämnas genom att attackera amerikanska militärbaser i Israel, Qatar, Bahrain, Dubai, Abu Dhabi och till och med Saudiarabien. Detta skulle i sin tur tvinga den sunnitiska arabvärlden att samarbeta med Washington och Tel Aviv i enlighet med Abrahamavtalen – så viktiga för Trumps och Netanyahus strategier i Mellanöstern för att bekämpa Teherans shiitiska tentakler – som hade kört fast på grund av den amerikanske presidentens taktiska krumbukter. Kort sagt var attacken avsedd att uppnå dessa mål, men med en strategisk underton som samtidigt skulle tillfredsställa Israels och USA:s imperialistiska agendor. För Israel innebär ett angrepp på Iran att eliminera sin dödliga fiende och dess shiitiska tentakler (plus Hamas) i hela Mellanöstern.

Det är givetvis avgörande för Israel att inkludera avskaffandet av Irans missilprogram i förhandlingarna, eftersom detta utgör ett av de största hoten mot landets säkerhet. Vid den årliga konferensen för ordförandena för de stora amerikansk-judiska organisationerna uttryckte Israels premiärminister Benjamin Netanyahu officiellt sitt mål: ”Inte att stoppa anrikningsprocessen, utan att demontera den utrustning och infrastruktur som överhuvudtaget gör det möjligt att anrika.” Denna punkt upprepades under Netanyahus besök i Washington. Dessutom kräver Tel Aviv ett slut på Teherans stöd till så kallade ställföreträdande miliser, särskilt Hamas, Hizbollah och huthierna, samt de irakiska och syriska jihadistgrupper som deltog i kriget som inleddes efter den 7 oktober 2023. Vidare tillade Netanyahu att han var ”skeptisk” till att Iran hade för avsikt att uppfylla något avtal med USA. Israel utövar således starkt tryck på den amerikanska diplomatin att agera till förmån för sin egen, vitala, regionala agenda. Genom att göra detta positionerar landet sig som den enda västerländska intressepunkten i en av världens viktigaste energizoner och etablerar sig som en beväpnad väktare av västerländska intressen, både när det gäller energiförsörjning och säkerheten för handelsvägar (främst Hormuzsundet). Israel försöker också konkurrera ut Turkiet, som alltid har strävat efter att vara den viktigaste oljeknutpunkten i Medelhavet. Man bör komma ihåg att över 20 % av den globala olje- och gastrafiken och 30 % av den kommersiella sjöfarten passerar genom Hormuzsundet, och att nya gas- och oljefält har upptäckts i sydöstra Medelhavet. Det finns många motstridiga intressen mellan Ankara och Tel Aviv, så en intressekonflikt mindre (Iran) är en vinst för båda sidor.

För USA innebär det att göra Iran verkningslöst, även som oljeexportör, att säkra en sorts global energimakt (se även attackerna mot Maduros Venezuela i detta avseende), men framför allt att försvaga den vanliga motstående imperialistiska bekvämlighetsalliansen (Ryssland, Iran, Kina) som utgör det största hotet mot den amerikanska imperialismen. Faktum är att Ryssland och Iran är Kinas största energileverantörer, och de militära manövrerna vid infarten till Persiska viken samt bombningarna av Teheran och dess oljefält tjänar också samma strategiska syfte. Dessutom påskyndade de marinövningar utanför Hormuzsundet - som genomfördes av Moskva, Teheran och Peking - USA:s förebyggande ingripanden.

Det är många decennier sedan Hormuzsundet, den 90 kilometer breda havsremsan genom vilken oljetankfartyg och handelsfartyg passerar, har varit så fullt av krigsfartyg.

"I mitten av februari rörde sig jagare och fregatter från Ryssland, Kina och Iran in i det som Moskva har döpt till ”Maritime Security Belt 2026”. En kort distans därifrån patrullerade USS Abraham Lincoln och tre amerikanska krigsfartyg utrustade med Tomahawk-missiler samma vatten från motsatta håll." (Italpress)

Bombningarna av Teheran är alltså inte bara en varning till Pasdaran, den väpnade grenen av ayatollornas republik, utan också till mycket mäktigare fiender som USA förr eller senare kommer att tvingas konfrontera i kampen om överhögheten i Indo-Stillahavsområdet. (Detta utöver de välkända problemen med högteknologiska marknader, strategiska råvaror och valutamarknader, där dollarn tappar i värde gentemot andra internationella valutor, däribland euron och yuanen.) Hur den nya krigskrisen i Mellanöstern kommer att sluta är ovisst, men vad som går att konstatera är att den globala kapitalismens ekonomiska kris bit för bit utvecklas mot en alltmer allmän konflikt. (För övrigt går nyheterna om utbrottet av konflikten mellan Pakistan och Afghanistan, med inblandning från Indien och Kina, också tillbaka till samma orsak.)

Slutligen har Irans stängning av Hormuzsundet, en förutsägbar och aviserad vedergällningsåtgärd, med efterföljande bombningar mot amerikanska baser i alla emiraten och till och med i Saudiarabien, en stark inverkan på energiförsörjningen, men med varierande och motstridiga effekter. Men som Afghanistan lär oss är det utan amerikansk markintervention sannolikt mycket komplicerat och farligt att genomföra det önskade störtandet av det nuvarande regimen. Utöver attacker från luften och havet har Trump-administrationen förmodligen ingen plan B, bortsett från några hypotetiska och begränsade insatser av specialstyrkor på ön Kharg, som tillkännagivits men inte genomförts. Det är bättre, för tillfället, att omstrukturera sina tankar med ett falskt och hotfullt ultimatum: ”en hel civilisation kommer att dö i natt, för att aldrig återuppstå” (Trump den 7 april 2026)

== Den tredje, men inte den sista, fasen

I stället för allt detta: en vapenvila. Natten mellan den 7 och 8 april 2026, tack vare, så att säga, Pakistan, och med diplomatiskt stöd från Turkiet och Kina, men mot Israels önskemål, nåddes en två veckor lång vapenvila. Utmärkt. Så står vi på randen till en definitiv fred i det tredje Gulfkriget? Uppgifterna tyder på motsatsen, eftersom allt fortfarande håller på att slutföras utifrån de punkter som Teheran lagt fram, vilka aldrig skulle kunna accepteras av Trump och hans kollega Netanyahu. Punkterna verkar mer som diktat från en segrande makt än från ett land som balanserar på randen till kollaps. Historiens nycker, imperialism som gått överstyr, eller force majeure? Nedan följer de punkter som Teheran har lagt fram. Det finns ingen möjlighet att de ens delvis kan uppfyllas. Allt förblir alltså som det var före vapenvilan, förutsatt att skjutandet verkligen upphör.

1. Ett permanent slut på kriget med en definitiv avslutning av alla regionala konflikter;

2. Omedelbar upphävning av sanktionerna med totalt avskaffande av alla ekonomiska och kommersiella restriktioner som införts av USA;

3. Krigsskadestånd: krav på ekonomisk ersättning för den förstörelse som drabbat landet under konflikten;

4. Ett nytt protokoll för Hormuzsundet, som fastställer nya transitregler och erkänner Irans myndighet över förvaltningen av rutten;

5. Säkerhetsgarantier för Hizbollah, med Israels formella åtagande att upphöra med att angripa den libanesiska shiitiska gruppen;

6. Stöd till återuppbyggnad: garantier om internationellt stöd för återställandet av infrastruktur som förstörts av amerikansk-israeliska attacker;

7. Ett stopp för riktade mord med omedelbart upphörande av attacker och operationer mot nyckelpersoner i Iran;

8. Erkännande av regional suveränitet, åtföljt av ett slut på extern inblandning i Irans grannländers angelägenheter (såsom Irak och Syrien);

9. Garantier mot framtida konflikter, med bindande försäkringar om att fientligheterna inte ska återupptas när avtalet väl har ingåtts;

10. Ramverk för regional säkerhet med ett förslag om kollektiv styrning av Mellanöstern som formellt inkluderar Iran och dess partner.

Irans högsta nationella säkerhetsråd meddelade senare att 10-punktsförslaget inkluderar acceptans av iransk urananrikning. Trump hade kallat det ett ”stort steg”, men ”inte tillräckligt”, och upprepade att Iran inte får inneha kärnvapen. Sedan backade han.

När det gäller Strait of Hormuz, den känsliga livsnerven genom vilken över 20 % av världens olja passerar, liksom råvaror som är nödvändiga för en rad industriella aktiviteter, ställde Trump som villkor för vapenvilan att den skulle öppnas igen: Teheran accepterade, förutsatt att den stod ”under iransk militär ledning”.

I iranska kommentarer omedelbart efter nyheten om vapenvilan talades det också om en tull på 2 miljoner dollar för varje fartyg som passerar sundet, intäkter som skulle delas med Oman och användas för återuppbyggnad. (ISPI)

Mer eller mindre en (tillfällig) återgång till status quo före kriget, plus tullavgiften. Dessa tunga krav visar på den svårighet den amerikanska imperialismen står inför när det gäller att acceptera dem. Det finns inte en enda punkt som kan tillfredsställa Tel Avivs krav, än mindre Washingtons. Trumps svar utesluter en reell möjlighet till något avtal. Här är en sammanfattning av motförslagen:

1. Irans åtagande att inte utveckla kärnvapen;

2. Leverans av anrikat uran;

3. Begränsningar av Teherans försvarsförmåga;

4. Ett slut på stödet till proxy-aktörer i regionen och åter-öppnandet av Hormuzsundet;

5. Erkännande av staten Israels rätt att existera.

Men bortom detta, varför denna charad med en vapenvila, och varför inte fullfölja det smutsiga arbete som Tycoonen så arrogant gör anspråk på? Det första svaret ligger i Amerikas ekonomiska situation. Det andra avgörs av förtroendet för Trump-administrationen, vars popularitetssiffror har sjunkit till nya bottennivåer på under 40 %. Alltför många allvarliga misstag har begåtts när det gäller strategi, tolkningen av internationella händelser och med en kommunikation som är lika arrogant som osammanhängande och motsägelsefull. I fallet med attacken mot Iran var den initiala anklagelsen att kärnvapenhotet låg i händerna på ett opålitligt land (se vem som talar).

Brist på fantasi? Det verkar som om vi har återvänt till 2003, då ursäkten för att attackera Saddam Hussein baserades på falska nyheter om förekomsten av massförstörelsevapen. Vid den tiden stöddes detta också av Blairs Storbritannien, men det var ett falskt påstående både därför att det stred mot uttalandena från El Baradei, en medlem av Internationella atomenergiorganet (IAEA), som officiellt förnekade allt detta, och på grund av det efterföljande erkännandet av bedrägeri från den dåvarande brittiske premiärministern Tony Blair. Först i efterhand erkände den brittiske premiärministern, som hade valt att stödja den lögnaktiga propagandan från USA:s president Bush Jr, att han hade mörklagt lögnen. Men då sammanföll Londons och Washingtons imperialistiska öden. Nu har vi dagens rättfärdigande, ännu mer falskt än det förra: att attacken mot den ökända förtryckande ayatollah-regimen motiverades av ett humanitärt behov av att hjälpa den växande oppositionen som hade utsatts för dramatiskt förtryck som resulterat i tiotusentals dödsfall. Slutligen finns ursäkten att införa ”normal demokrati” i ett totalitärt land i stället för en blodig sekteristisk diktatur. Bortsett från det ovannämnda regimens skändlighet är alla framförda rättfärdiganden instrumentella och ohållbara, särskilt när de yttras av en person som Trump.

Låt oss gå vidare till de verkliga orsakerna till attacken. Vi har analyserat dem flera gånger, men en kort sammanfattning skadar aldrig. För både Israel och USA är de återstående målen i Mellanöstern, efter det omänskliga blodbadet (som ännu inte är över, se Gazaremsan och södra Libanon), Iran och dess jihadistiska utlöpare i regionen. För Israel skulle en utplåning av ayatollornas regering innebära eliminering av dess huvudfiende, finansiären av Hamas och Hizbollah, samt olika jihadist-grupper i Syrien, Libanon och Jemen, och därmed etablering av kontroll över sina nationella försvarsintressen och som en militär referenspunkt för Västeuropa. För USA, som har gjort allt det kan för att stödja Netanyahu i hans imperialistiska mål att militärt utplåna Iran, skulle det innebära att eliminera en oljekonkurrent, ett potentiellt kärnvapenhot, och framför allt skulle det ha varit ett effektivt sätt att försvaga en motstående imperialistisk front: den bestående av Ryssland, Kina, Pakistan och, för vad det är värt, Nordkorea. I detta sammanhang har Tel Avivs imperialistiska vision en regional räckvidd, medan USA:s omfattar ett mycket bredare område DÄR ALLT STÅR PÅ SPEL MOT KINA i kampen om globalt ledarskap. Inom denna ram spelar en rad taktiska faktorer in, med sina oundvikliga ekonomiska och geopolitiska konsekvenser.

Trump antog att Iran-operationen skulle pågå i några veckor. Han hoppades på att uppnå maximal utdelning till minimal kostnad. En missilstorm mot strategiska militära och civila områden och spelet skulle vara över. Men så gick det inte. Teheran svarade med att bomba militärbaser i Förenade Arabemiraten, Saudiarabien och till och med Israel. Det andra draget var att stänga Hormuzsundet för oljetankfartyg, med undantag för ryska och kinesiska, vilket störde sjöfarten och energiförsörjningen runt om i världen. Detta i förväg aviserade drag skapade kaos bland de arabiska länderna i Persiska viken och bland saudierna själva. Trots att de allierat sig med USA höll de USA och Israel ansvariga för energikrisen, som skakade de internationella börserna och orsakade kaos i infrastrukturen för utvinning och marknadsföring av olja och naturgas – källan till deras extraordinära, men plötsliga, rikedom. Det är sant att USA på kort sikt skördar enorma vinster på försäljningen av sin råolja, men det är lika sant att de positiva effekterna också gynnar Ryssland, som fortsätter att leverera sin olja och gas till Kina och Indien och därmed behåller sin ledande ställning på den asiatiska kontinenten. Politiskt har Trump dock lidit tunga nederlag som fått honom att moderera sin hållning. Det första var ayatollah-regimen, som inte bara inte föll, utan till och med lyckades få en stor del av den inhemska oppositionen att ställa sig bakom Pasdaran-miliserna i persisk nationalismens namn. Tyvärr har detta dragit in proletärer, anhängare av Pahlavi-monarkin och just de demokrater som fram till dagen innan trotsade döden och ockuperade gatorna för att befria sig från det hatade sekteristiska regimen i en klass-överskridande smältdegel.

De andra nederlagen för Trump har kommit i en strid ström på hemmaplan. Som tidigare nämnts har hans redan låga popularitetssiffror rasat efter attacken mot Iran, både bland hans väljare och inom det republikanska partiet självt, som fruktar mellanårsvalet som pesten. En petition som för närvarande cirkulerar kräver riksrätt mot president Trump för en rad problematiska frågor som han och hans andra administration har varit inblandade i sedan de kom till makten. Uttalandet från Blackout the System, gruppen som skapade petitionen, lyder:

"Attacker mot invandrare, nedskärningar av veteraners förmåner, undergrävande av hälso- och sjukvårdssystemen, försämring av offentliga skolor och utbildning samt nedskärningar i viktiga livsmedelsbiståndsprogram har lämnat de mest utsatta bland oss i ett tillstånd av förtvivlan."

Därför behövde Trump definitivt en snabb framgång på internationell nivå för att återfå popularitet och undvika risken för riksrätt. Istället har hans arrogans och dumhet endast fört med sig olycka: misslyckandet att vinna i Iran. Ett krig som varken den inhemska eller internationella opinionen ville ha. Alla löften som gavs under valkampanjen förblir ouppfyllda. Den katastrofala tullpolitiken och inflationen decimerar den inhemska ekonomin. Under tiden sitter fiende nummer 1 (Kina) vid strandkanten och väntar på hans politiska död. Men vi har fortfarande att göra med aspekter av den politiska överbyggnaden, med presidentens brister förvärrade av en patologisk narcissism i maktutövningen som har få motsvarigheter i det dramatiska galleriet av de mest ondskefulla imperialisterna.

För att komma till kärnan i saken måste vi börja med de vanliga ekonomiska grunderna. USA har befunnit sig i en svår ekonomisk situation i åratal. Trumps ankomst har bara fört landet till randen av avgrunden. Med sin tullpolitik, som skulle eliminera underskottet i betalningsbalansen gentemot utlandet, men som förutom att skapa en katastrof på världsmarknaderna, hindra handeln och därmed profittillväxten, har skadat den inhemska ekonomin mer än de internationella ekonomier den var tänkt att straffa. I sin dårskap som inkompetent kapitalistisk ekonom låtsades han bedrägligt att miljarder dollar skulle strömma in i statskassan tack vare hans ”tullstrategi”. Det stämmer, men han glömde att nästan 80 % av dessa miljarder betalades av amerikanska företag som köpte dessa varor, halvfabrikat och råvaror. Strategiska råvaror som den amerikanska ekonomin måste köpa till vilket pris som helst, även om priset höjs av importtullar.

Sammanfattningsvis har betalningsbalansen, som hade ett underskott på 2 biljoner dollar, nu ökat med 500 miljarder dollar. Som en bieffekt har inflationen ökat (3,6 % i mars och förväntas nå 4,8 % nästa år). Bensinpriserna har ökat med 21,2 %, och priset på en genomsnittlig varukorg har stigit med över 25 %. Kort sagt har den inhemska konsumtionen minskat, ekonomin stagnerar och arbetslösheten ökar. Med en krigsekonomi som även omfattar utgifter för att stödja Israels kampanjer i Mellanöstern och den pågående aggressionen mot Iran närmar sig den offentliga skulden nu svindlande 40 biljoner dollar. Statsobligationer utgivna av Federal Reserve har stigit i värde, vilket blåser upp de redan ohållbara kostnaderna för räntebetalningar. Kapitalflödet in i den amerikanska ekonomin tar, istället för att växa som Trump hoppades, andra dimensioner. I takt med att dollarn tappar i värde gentemot andra valutor minskar dess roll som trygg hamn och därmed också dess attraktionskraft för spekulations- och investeringskapital.

Kostnaden för kriget med Iran ingår i detta sammanhang, med risken att ju längre kriget drar ut på tiden, desto sämre kommer den amerikanska ekonomin att bli. Enligt vissa uppskattningar spenderar USA omkring 1 miljard dollar om dagen på ett krig som skadar dem desto mer ju längre det varar, medan kostnaderna fram till vapenvilan kan uppgå till så mycket som 40 miljarder dollar. Om vi lägger till den nuvarande administrationens skulder och underskott kan vi förstå två saker. Det första är att den amerikanska ekonomin verkligen inte blomstrar. Produktionssektorn är stagnerad, och de enda sektorer som går med vinst, bortsett från olja, är de som är kopplade till vapenproduktion och närliggande industrier. Det andra, som delvis härrör från det första påståendet: att ”det som är gjort är gjort”, men att all politisk, finansiell och strategisk energi under den närmaste framtiden måste riktas mot det enda målet som kallas ”det kinesiska hotet”.

Men den ”mångsidige” Trump har också lagt till ännu ett hot: utan gemensamma överenskommelser kommer det att bli nya och förödande attacker. Men för tillfället, med vapenvilan och de låsta förhandlingarna i Islamabad, pågår en omprövning, om än bara kortvarigt.

Faktum är att förhandlingarna redan avbröts abrupt den 12 april 2026, då Vance lämnade förhandlingsbordet mitt i de vanliga ömsesidiga anklagelserna, åtföljt av Tycoonens typiskt överraskande kommentar: om en överenskommelse nås med Teheran eller inte ”spelar ingen roll”, eftersom USA ”redan har vunnit”. Under tiden tvingades han skicka fartyg till Hormuzsundet i en sorts sjöblockad, i syfte att kontrollera och garantera passagen för amerikanska oljetankfartyg. Trots detta (eller just därför) skickade Kina ett av sina egna oljetankfartyg, Rich Starry, till samma spända Hormuzsundet, och utmanade de 15 amerikanska krigsfartygen och riskerade därmed nära sammanstötningar. Och denna gång agerar Storbritannien och Frankrike utanför och i motsats till Trumps åtgärder. Nyhetsrapporter (15 april 2026) uppger att den franske presidenten Macron definierade initiativet som ”strikt defensivt” och skilt från alla amerikanska operationer, medan den brittiske premiärministern Starmer förklarade att Storbritannien inte kommer att följa Trumps sjöblockad. Detta tyder på att Paris och London försöker bygga upp ett självständigt initiativ mot strategiska linjer knutna till amerikanska intressen, och eldlinjen breddas.

Därmed blir dramatiken kring imperialistiska spänningar alltmer oroande. De konfliktdrabbade områdena expanderar och intensifieras; ekonomiska intressen blir avgörande, och striderna om tullar, finansiella frågor och krigsfinansiering, även i Europa, växer dramatiskt. Pacifistiska illusioner rasar samman inför de pågående krigens barbari. Den ekonomiska kris som ligger till grund för alla dessa fenomen visar inga tecken på att avta, och just av denna anledning är de enda investeringar som den kapitalistiska ekonomin kan göra investeringar i vapenindustrin. Vi står inför ett ekonomiskt system som, för att överleva, tvingas skära ned på socialförsäkringarna, hålla lönerna så låga som möjligt och begränsa utgifterna för pensioner och hälso- och sjukvård. Med andra ord måste denna krisdrabbade kapitalism kanalisera kapital för att finansiera stridsinstrument för att erövra ekonomiskt utrymme, områden med strategiska råvaror och energi. Den strävar också efter att kontrollera alla handelsvägar, att dominera haven och luftrummet. Den måste förstöra för att kunna återuppbygga, och framför allt behöver den det internationella proletariatet för att fortsätta vara ett fogligt vapen i dess blod-befläckade händer. När kommer den internationella arbetarklassen att resa sig för att stoppa detta omänskliga blodbad, som begås i imperialistiska intressens namn, så uppenbara att de inte längre gömmer sig bakom de vanliga, men fortfarande fungerande, ideologierna om nationalism, försvaret av nationella ekonomiska intressen för det ”kollektiva bästa”, i namnet av dagens ”gud” eller hotad överlevnad? För att inte tala om de falska västerländska demokratiernas fiktiva försvar. De attackerar, de dödar, de förstör, och det är allt. När kommer arbetarklassen att återupptäcka vägen till sina egna intressen, som inte är desamma som och är oförenliga med kapitalets? Först när den undkommer det kapitalistiska nät som snärjer den. När den organiserar sig politiskt och strategiskt i sitt revolutionära parti; när, utöver krig, den kapitalistiska barbarismen exploderar ur sina sociala motsättningar. Men ingenting sker spontant, genom idealistiska mekanismer eller genom ”gudomlig vilja”. För att detta ”när” ska inträffa måste vi arbeta för det, även om det går mot strömmen, och börja nu.

-- fd _

Battaglia Comunista _

15 april 2026

== Fotnoter:

Bild: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Frank_E_Petersen_Jr_Supports_Op…