(Uttalande från Internationalistiska Kommunistiska Tendensen)

Internationalister som är förankrade i den internationella arbetarklassen, var de än befinner sig, har vetat detta sedan länge. Den långvariga globala ekonomiska krisen inom kapitalismen och de opportunistiska åtgärder som vidtagits för att bekämpa den har nu tvingat alla stormakter att vidta desperata åtgärder. Redan före Rysslands invasion av Ukraina 2022 innebar de olösliga problemen med ”minskande tillväxt” att det bara var en tidsfråga innan stormakterna öppet skulle slå in på vägen mot något som en gång var otänkbart: ännu ett världskrig. USA:s attack mot Caracas den 3 januari representerar ytterligare ett, ännu allvarligare, steg på vägen mot ett öppet imperialistiskt krig.

Kidnappningen av presidenten i en suverän stat visar att den gamla världsordningen som skapades till förmån för den amerikanska imperialismen 1945 nu är borta. Alla institutioner som var avsedda att försvara denna makt, såsom FN, Internationella brottmålsdomstolen och till och med Nato, har systematiskt raserats eller förkastats. De anses inte längre vara lämpliga för att stödja USA:s hegemoni av just den makt som har gynnats mest av den.

Kidnappningen av Maduro var bara det logiska resultatet av förkastandet av den så kallade ”regel baserade ordningen” som USA en gång (hycklande) hävdade gav landet moraliskt och politiskt ledarskap i den ”fria världen”. Men detta handlar om mer än bara störtandet av en diktator. Det är ännu en front i kampen mellan USA och dess nya imperialistiska utmanare, Kina.

== Kinas frammarsch

Efter Ukraina och Mellanöstern har Latinamerika blivit en del av den intensiva rivaliteten mellan stormakterna. Kinas smygande framsteg gjorde landet, i år, till den viktigaste handelspartnern för nio sydamerikanska stater. Dessutom har kinesiska företag omfattande intressen inom både olja och gruvdrift i Latinamerika. De har investerat i ”litiumtriangeln” mellan Argentina, Chile och Bolivia för att försörja sin batteriindustri och har betydande andelar i chilensk koppar och peruansk järnmalm. Med den nyligen öppnade joint venture-hamnen Chancay i Peru dominerar Kina nu Sydamerikas handel med Stilla havet. Och trots Trumps hot förra året drivs de två viktigaste hamnarna vid Panamakanalen fortfarande av det Hongkongbaserade företaget CK Hutchison Holdings, eftersom ingen överenskommelse ännu har nåtts om att sälja dem, främst på grund av den kinesiska statens inblandning i förhandlingarna.

USA fick dock sin verkliga alarmsignal när Kina förra året svarade på Trumps tullar genom att förbjuda export av sällsynta jordartsmetaller och andra kritiska material för avancerad teknik och därmed avancerade vapen. Det kinesiska regimen har stadigt säkerställt sin egen råvaruförsörjning (för att inte tala om strategiska vägar och hamnar över hela världen), vilket har tvingat USA att slå tillbaka. Och var är det mer brådskande än i sin ”egen bakgård”? Venezuela blev det valda slagfältet.

Kina hade varit en ledande supporter av Maduro-regimen genom att både köpa dess olja (uppenbarligen billigt) och ge den miljarder i lån. Inför attacken mot Caracas bad Maduro Kina (och Ryssland) om militärt stöd. USA:s attack handlade därför inte bara om en man eller en latinamerikansk stat, utan om att återupprätta amerikansk dominans i ”västra halvklotet”. Ytligt sett är detta inget nytt. USA har ingripit för att störta regeringarna i 23 latinamerikanska och karibiska stater sedan ”det amerikanska århundradet” inleddes med nederlaget för de sista resterna av det spanska imperiet 1901. De flesta av dessa ingripanden, som störten av Allendes reformistiska regering i Chile, erkändes dock inte öppet utan maskerades av att en lokal aktör (som Pinochet) redan stod redo att ta över. I Venezuela finns det inga förställningar om att ”återställa demokratin”, eftersom det egentliga målet är ”vi vill ha tillbaka vår (sic) olja”. Det är en kamp om resurser som USA behöver för att kunna behålla sin globala dominans trots sin växande skuldsättning.

== USA:s hegemoni i kris

USA:s federala skuld har ökat i årtionden och ligger nu på 38 biljoner dollar, vilket innebär att den amerikanska regeringens räntebetalningar nu uppgår till 1,2 biljoner dollar per år. USA har kommit undan med detta i årtionden eftersom dollarn fortfarande är den globala handelsvalutan. Men sedan 1990-talet har denna dominans utmanats. Saddam Hussein hade inga massförstörelsevapen, men han försökte sälja irakisk olja i andra valutor, precis som Muammar Gaddafi i Libyen. Båda störtades av USA-ledda invasioner. Detta har dock inte stoppat förfallet. Kineserna, ryssarna och i allt högre grad andra medlemmar av BRICS-länderna har undvikit dollarn så mycket som möjligt. Det kanske mest talande är Saudiarabiens beslut att inte fortsätta 1974 års överenskommelse, där landet garanterade att prissätta och sälja sin olja i dollar. Och när Kina blev den största köparen av venezuelansk olja efter att Trump införde sanktioner 2016, eliminerades naturligtvis dollarn från handeln. Kina betalade i yuan och fick rabatt på oljan, medan billiga kinesiska råvaror och lån bidrog till att hålla den så kallade ”bolivarianska revolutionen” flytande trots USA:s sanktioner.

Trump är därför desperat att få USA att lägga beslag på alla resurser det kan, med början med venezuelansk olja. Att lägga beslag på dess enorma reserver kommer inte bara att stimulera den amerikanska ekonomin (åtminstone är det tanken, även om Trump förmodligen inte har för avsikt att punga ut med den enorma summa som krävs för att uppgradera utvinningsutrustningen), utan det kommer också att förvägra Kina tillgång till dem och samtidigt göra det möjligt för USA att försvara petrodollarn mot OPEC-producenterna och Ryssland och hindra dem från att bestämma oljepriserna. Kontrollen över Venezuela är alltså också en örfil för både Putin och Xi, som inte på ett övertygande sätt kan anklaga USA för att bryta mot internationell rätt.

Och det finns inget utrymme för kompromisser. Krigsminister (tidigare försvarsminister) Hegseth meddelade att detta var ”America First” i praktiken, medan Trump glatt (men korrekt) sa att de skulle ”göra det igen” och att ”ingen kunde stoppa oss”. I kölvattnet av kidnappningen av Maduro haglar hoten från Vita huset. Trump hotar med militära åtgärder mot Petro i Colombia, mot det kubanska regimen (där fler protester pågår samtidigt som den förlorar stödet från sin venezuelanska allierade) och mot de iranska ayatollorna, där demonstrationerna mot valutans kollaps har förvandlats till krav på regimens fall. Men mest dramatiskt av allt är att han har förnyat sitt krav på Grönland. Trump hävdar att USA behöver Grönland för säkerheten vid polcirkeln, men det är en lögn. USA har redan en bas på Grönland och skulle förmodligen kunna förhandla om ytterligare expansion med sina NATO-partner. Nej. Trump och hans allierade inom teknikoligarkin, som Peter Thiel och Elon Musk, vill ha Grönland för dess naturtillgångar. Därav hotet om militärt våld om förhandlingarna misslyckas. Detta skulle vara en krigsförklaring mot Danmark och NATO själv, med tanke på dess stadga. Och ingen skulle kunna hindra USA från att ta Grönland med våld, vilket de undvikande uttalanden från europeiska ledare bara understryker. Våld är alltså det enda område där USA fortfarande kan härska oinskränkt, med tanke på att dess militärbudget är lika stor som Kinas och Rysslands, plus de sju näst största makternas sammanlagda budget.

== Socialism eller barbari

Den enda kraft som kan stoppa utvecklingen mot ett globalt krig är världens arbetarklass. Efter årtionden av omstruktureringar, förlorade arbetstillfällen, åtstramningar och lönesänkningar finns det tecken (som vi har rapporterat om på annat håll) på att arbetare överallt börjar göra motstånd.

För närvarande handlar mycket av detta motstånd om att bekämpa sänkningar av reallönerna (mot bakgrund av inflationen), allt sämre sociala tjänster och arbetsvillkor. De uppoffringar vi uppmanas att göra idag är dock ingenting jämfört med vad detta förfallna system förbereder för vår framtid. Medan våra härskare överallt förbereder massförstörelsevapen (med hjälp av massiva avlednings manövrar som avleder all skuld på migranter) är våra vapen vår kollektiva styrka och medvetenhet om att detta system inte längre är förenligt med människans överlevnad.

En annan värld är nödvändig, en värld som inte bygger på exploatering och konflikt, utan på solidaritet och samarbete. Endast en världsomspännande arbetarklass-revolution kan åstadkomma detta. Den kommer inte idag, men när den ekonomiska krisen fortsätter och vägen mot ett nytt världskrig blir oundviklig, måste vårt gerillakrig mot kapitalet gå längre än kampen om de dagliga villkoren. Vi måste gå längre än att kräva ”en rättvisare kapitalism” och kräva avskaffandet av själva lönesystemet. Detta kräver ett språng i klassmedvetandet. Vi har en bit kvar och utmaningarna är enorma, men internationalister (vars antal nu ökar runt om i världen) kan bidra genom att gå i bräschen för en närmare dialog och ett närmare samarbete som koncentrerar sig på det som förenar oss snarare än det som skiljer oss åt. Det är detta vi har försökt vara en del av genom att delta i initiativet No War but the Class War (NWBCW), tillsammans med andra från både den kommunistiska vänstern och den internationalistiska delan av den anarkistiska traditionen. Vi måste utvidga den dialogen så att den i slutändan ger upphov till en internationell politisk organisation genom vilken världens arbetarklass kan ta sig an kapitalets makt och bekämpa alla stater, inklusive de som falskt påstår sig vara ”socialistiska” som Kuba eller Venezuela. De är (eller var) statskapitalistiska regimer där staten ersatte privat kapital. De är beroende av någon av de större imperialistiska makterna för sin existens. Det finns ingen ”arbetarstat” någonstans i världen. Som Marx sa för 180 år sedan: ”Arbetarna har inget fosterland”. Vår antiimperialism är inte begränsad till USA eller västvärlden utan riktar sig mot alla stater. Först när vi har befriat världen från exploatering, det vill säga lönearbete och kapital, stater och stående arméer, vinst och pengar, kommer vi att kunna inleda en ny värld där slit-och-släng-samhället ersätts av ett samhälle där grundprincipen är ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, och då kommer vi att vara i stånd att rädda mänskligheten och den planet den bebor.

-- Internationalistiska Kommunistiska Tendensen

== Ytterligare läsning:

_Sällsynta jordartsmagneter drar isär världen_ https://www.leftcom.org/sv/articles/2025-04-29/s%C3%A4llsynta-jordartsm…

_Trump och "den nya guldåldern"_ https://www.leftcom.org/sv/articles/2025-02-11/trump-och-den-nya-guld%C…